mannen utan väg（沒有出路的人）- Erik Lindegren
譯者：針槐
I
(i speglarnas sal där ej endast Narkissos
（鏡面之堂中不僅有納西索斯
tronar på sin förtvivlans pelare utan svindel
清醒地依靠著他絕望的柱
diade evigheten med en grimas
扮著鬼臉吮吸著永恆
de obegränsade möjligheternas land
在這無限可能性的土地上
i speglarnas sal där en enda besmittad snyftning
鏡面之堂中唯一玷污的哀歎
undkom likgiltighetens korsade värjor
自冷漠交錯的劍鋒中逃離
och förvandlade luften till löfte och mull
而將空氣轉為諾言和塵土
som rann utefter stadens alla fönster
奔流過這座城市所有的窗戶
i speglarnas sal där fulländningen stansas i plåt
鏡面之堂中將金屬煉成一片薄板
och bärs som en fånge i standardbröstet
而胸前掛著它如同一個囚徒
där ordet begår harakiri i krevadernas sken
那裡文字在炸裂的煌光中切腹
och trumpeten smakar krossat porslin och döende blod
而小號們品嘗著碎裂的瓷片與瀕死之血
i speglarnas sal där en blir de mycket för många
鏡面之堂中，一會變得茫茫之多
och dock ville falla som dagg i tidens grav)
而又會像露水滑入時間之墳墓）
II
(ögonbrynet ryckte på de mullfärgade axlarna
（眉毛抽搐在土色的肩膀
och andades rimfrostkristaller i speglarnas sal:
於鏡面之堂中呼吸著結晶的冰霜
speglar och rinnande vatten som evighetsrök
鏡子與流水如永恆的薄煙
som tro staplad på tro på eländets flyttlass
如信仰們堆疊在苦痛的推車上
ty liksom en domkraft blott snuddar sitt kall
因為一次劫掠只能擦傷它的渴望
så borrar älvor sin klack genom saknadens jord
河水用虧損的陸地磨去腳跟
och speglar blir rinnande vatten och erbjuder döden
而鏡子變為流水並予人死亡
sin tigande sanning utan en imma på glaset
無霧的玻璃沉默著真實
men den som har vandrat vilse på vattnet
只是那在水上失去了行方的人
fröjdas ej mer över livets förlust
再也不能在失去的生命中獲得喜樂
ty han vet att drömmen blott kan kasta sina masker
因為他知道夢只是脫去了面具
för att bli outgrundlig som ett barn
變得如嬰孩般不可理解
och att slöjan är det som vi ej annat veta
而這面紗是我們所不知的
och att allt vad vi vet är slöjan i speglarnas sal)
我們所知的一切只是鏡面之堂中的面紗）
III
vem vädjar väl längre till vandrarn med hjulet i handen
是誰仍在手持轉輪為徘徊者祈禱
till röster som gungar på vatten där ingen förlist
直到聲音如石頭拋落在無人受欺騙的水上
vem skurar väl vattnen till morgon och afton
是誰在日日夜夜澄清著水流
och går skymningens milda väg till sin cell
並行於暮色的溫柔小徑上直到它的細胞
vem möter sin egen blick på resan runt universum
是誰在環遊宇宙的旅途中偶遇自己的一瞥
och böjer sin egen rygg till en tiggarskål
並為乞丐之碗弓下自己的脊背
för regn som inte vill komma och tålamod
為那不願降臨的雨和耐心
som har kommit likt nattliga lakan i nyfrälsta träd
到來如同新種的樹木中夜晚的被單
vem kastar ej sin enda sanning åt sidan
是誰沒有丟棄它唯一的真理
för att finna en större och grönare fångenskap
為了去找到一個更大更青翠的牢獄
vem tror att han utan blindhet kan krossa en spegel
是誰相信他能以明眼打碎鏡子
vem tror han på en gång kan leva och dö
是誰相信他能在同一刻處於生死之中
i mörkret glittrade orglar och skallror
於黑暗中管風琴與脆鼓閃爍點點
ur enögda brunnen vevades frågor och sång
在這獨眼的井中漂溺訊問與歌
IV
speglar vänder ryggen och ljuset dammar
鏡子翻轉光線黯淡一如蒙塵
lyckans hästsko ringlar bort under vallmons sömn
幸福之馬掌在罌粟花的睡眠下緩緩走遠
sanningen åldras och lägger sin patience
真理老去並日益焦灼不安
medan landskapet fäller ihop sina ruiner
同時風景摟緊自己的廢墟
välsignelsen ropar efter sin förlorade röst
祝福呼喚自己丢失的聲音
och trevar i blindo bakom seklers slutna ögonlock
在數百年合攏的眼瞼後摸索
slocknandets trappa njuter in i det sista
滅亡的梯子享受直到最後之時
det milda klimatet av fullständig glömska
完全的消隱中那温柔的空氣
det övergivna minnet sjunker genom golvet
無用的記憶淹没于地板之中
och spinner ett gapande hål i den sovandes öra
在睡者的耳朵上鑽出一個小孔
förintelsen sågar snuvigt en kropp i lika delar
毀滅將一具死尸鋸為均勻的肉塊
bittert som en bruten gren i november
苦澀好似十一月的枯枝
men med ett dödsur bakom den polerade pannan
但於那平整的額後有死亡的酸楚
griper mig raseriets nakna tistelstång
攫住我暴怒的光秃之單轅桿
V
handen darrar i svindel på stryparnas stege
giriga tårar prasslar i näktergalens tomma bur
redan själva sörjandet kräver flera dödsoffer
även en järnvägsolycka stammar förlåt
ett avskalat öga brinner: kortslutning och ensamhet
och ödet fotograferar ännu ett förvånat lik
elden härjar även det oförsäkrade hjärtat
och lidandets väktare flyr mot en fond av tro
anonyma taggar drömmer sig till verklighet
och gungar sig till törne på verklighetens sluttning
men ett rop av smärta rullar uppför ett berg
och kastar sig utför en brant för att krossa
grandios vilar smärtans flykt på örnarnas duk
medan vinden blandar artiga ansiktens kortlek
VI
masken kämpar för att komma ifrån sin förtrogne
och marionetten för att komma till vila
sjukdomen lämnar sin plats under mikroskopet
trött på att betrakta sammankrympta pupiller
lidandet slår rotlöst upp sitt vitmenade öga
blott för att krossas av barnens flyende fötter
men narren talar med åskan och den till döden
beredda flätar en taggtrådskrans i sitt hår
och ser hjärtat sjunka tungt som en sten
till en blodig och sällsamt värmande förtvivlan:
att vila under jorden med susande träd i sin mun
att tala i sömnen med alla de trofasta bedragna:
nej än är ej tid att se in i guds öga
men denna sten kan ej viljornas järnspett rubba
VII
här i denna tystnad som utplånar gränsen
mellan de levande döda och dödas levande önskan
där tvenne hälfter förenas till dubbel blindhet
för att desto bättre kunna höra hur ljuset faller
långsamt, bedrägligt som det visste vad det ville
när natten är inne och dagen är tom
och meningen lutar sig ut ur sitt torn
med skräckens sigill att bättre bevaras
i struparnas mörker där livvaktens lansar
spärrar all utfart för drunknandets salighet
här i denna tystnad som utplånar gränsen
där ljuset faller och ångesten grånar
inmutar förnyelsens storm den torra framtidsjorden
medan blindheten hånler genom sitt glaslösa fönster
VIII
det trötta trädet kan inte frigöra sig från blodet
och villrådigheten kan inte höja dess grenar
den falska enkelheten kan inte tala sanning
och gisslar sig förgäves till ett vittne av blod
ädelstenarna frestar med glömskans uttorkade flodbädd
men vägen till livet går genom en annan öken
där ensam med solen jag minnes världen
och kamrat Orestes som ej kan tala för sand
där ensam med kvinnan jag glömmer solen
och dess trötta träd i den glödande grottan
dess förbrända ögon som vaknar till kvällen
när öknen förfryser i vårens sorgbandsrock
när det osynliga dramat intar sin plats i kulissen
och i den tigande öknen svallar ett människohav
IX
men först måste ett hungertorn barmhärtigt falla
och fjärran belysa den flyendes svaghet:
hans snidade ögon med grottor av rökblå kyla
som undervisar ångestens fallande droppar
hans skräck för lyckan den vita oändliga handen
hans hårdhet mot livet hans mjukhet mot döden
med oskuldens evigt spirande horisonter
hans längtan som flätar med tungor av eld
den evighetsskog som tankspritt ritar i vattnet
medan molnet förstulet fäller sitt marmorhuvud
förvittrat till en grimas av överrumplande smärta —
o igenkännandets stund hur rymderna störtar
kvävande svarta o bortvirvlande vårar och endast
hans hjälm så stilla så strålande blind
X
hatets svarta magnet har sugit till sig vår flykt
och lidandet sluter sin kalk och tigger ej mer
på marknaden byter vi ut våra slitna ansikten
tvungna att låta sjukdomen ha sin gång
tigande uppföres vår falska styrkas skådespel
ironiskt riktas strålkastaren ned i vår avgrund
men hjärtat destillerar fram ett overkligt ljus
som vaggar vår fruktan till oförgänglig ro
och slår upp alla dörrar vi tvingats att låsa
i det fruktansvärda val som stympat oss själva
det är som om denna jord och himmel är våra
som om våra lemmar strålar av rikedomar
som om världen försvunnit spårlöst som en dröm
och vilar inom oss äntligen i säkerhet
XI
och blott djupare sjunker jag ned i jordens vår
som gror i min mun i mina händer min strupe
medan skymningen i dalen påskyndar sina steg
och skuggorna slungar ifrån sig otålighetens glöd
som om de hörde jordens dova rop ur min mu
och ville tända granarnas släpande vingar
till flykt undan alltför hemliga plågor:
den blodiga sporrens krav på ingenstans —
men vid källornas lysande rötter där jättens öga
gled undan min famn upp till stjärnornas bår
fann jag ett styrkans kloster med luckrande flöden
en tystnadens hand som ältade leran
och jag vilade trygg under stenarnas börda
under bördornas skydd i skymningens blödande vår
XII
dagen iför sig blåstens förvridna klädnad
och åter litar jag ej på regnets tysta droppar
där de lösgör sig från älskande grenar och blad
som ej kan behålla dem ej hata dem
men när jag vänder mig om är ingen där
blott jordytan buktar sig och någonting ler
och ändå är jag rädd att rövas bort från jorden
med dess osäkra febrar och hemliga resor
där allting tycks tröttna och vill lämna mig
där till och med hägringen vägrar att infinna sig
där det intriganta ögat som sakligt betraktar mig
ej ens behöver tala blott slutas i begär
där vansinnet är oåtkomligt och munnen vidgas
till ett förtvivlans rop som bryter samman i tystnad
XIII
huru många dagsresor med dig i mina armar
skall jag ej lägga bakom dödens vita krön
endast för att ta avsked av denna kikares syner
och hänga öknens fräknar på ångestens spik
stelt och mörklagt vilar ögat på sin sockel
och hammarslagen ljuder i rymdens fågeltält
arm i arm med ekot fladdrar målsnöret i vinden
men segraren har redan störtat och förblött
till salu: hans minne och hans medvetande
som kristalliskt klart har vederlagt orkanen
hans leende åt själarnas brist på fnöske
och bristen på tårar som helar spruckna läppar
jag trycker hans hand medan förlusten växer
och döden köper allt flera liv på kredit
XIV
i den urholkade dimman bräckte en näckroshimmel
och de bländade träden gungade sin trampolin
det var vår och jag rullade ihop min öken
och orakelkvinnan lyfte sin slöja av aska
jag var nöjd att begrava min hand i hennes klädnad
men ack bortom regnbågen tronade dynamiten
skänk mig nu en bild av hennes maskstungna nakenhet
och jag skall tro på uppståndelsen till raseriet
ingenting skall störa hennes sömn i en rännsten
ej heller hennes sköte stigmatiserat av en orm
över kopplade gravstenar skall jag fälla mina löv
och mitt hjärta skall jag bemåla med rykande mod
jag skall räkna till upplösningens heliga tal
där allting slår över i sin motsats
XV
trummorna vandrar i morgonljusets spetsgård
鼓點飄搖在晨光照耀的高臺
och en kropp vaknar i sken från slocknad ande
而一具尸體復甦於精神熄滅的微光之中
en hand rinner ut och vet ej vart den hör
一隻手滑落，不知道它所聽到的一切
tills den sakta krymper ihop inför allas blickar
直到它在所有人的目光中緩緩枯萎
vilken återstod av hopp skall nu fixera döden
哪些餘下的希望如今將縫上死亡
som svävar i de fientliga rösternas klyfta
漂浮在敵對之聲的間隙中
alla broar sprängs blott dessa klyftor återstår
所有橋樑斷裂僅留這道道裂縫
och denna skam som täcks med spottets duk
而這恥辱仿佛浸透唾液的畫布
se solen bebåder en gäckande en grym pieta
看這太陽預言一起虛浮的殘酷聖殤
men vem lyfter det fallna från dennes läppar
但誰能以其嘴唇抬起墜落之物
vem närmar sig den giftiga ångest som bor
誰在接近那生出的毒辣焦灼
under brottsplatsens groblad i det kollektiva hjärtat
在罪案現場人群之心長出的嫩葉下
nej hellre död lidelse dött öde och det förrådda
不 死去的情熱殺害了命運與背叛
blodet som frusar svagt om näktergalens källa
夜鶯的凜冷使鮮血虛弱地凝結
XVI
dödgångaren höjer sin avtärda hand
till en varning som glider i spin över dalen
tomhetens isiga klanger piskar hans renhet
insprängd med gnistrande smärta och tvivlets ljus
inspärrade öknar draggar efter hans fingrar
men hoppfullt sjunger mumiens fyllda kruka
bakom blindhetens årsringar vajar hans utkik
och gömstället skälver inför blindbockens blick
snart skall han från molniga ögons ankarplats
få skåda stenarnas färd utför forsens yxor
snart skall tystnadens klo dräpa hans skugga
och snö falla sömnlös i all fruktans dödkött
ty jag följer en man som är mer än blind
vars berättigade misstankar aldrig kan bevisas
XVII
jag såg honom darra i medvetandets hårda ljus
medan alger dröp snäckor och grönt efter hans lemmar
jag såg honom hålla andan i fyra svarta dygn
i väntan på att dagen skulle skänka en fråga
jag såg kvällen gå förbi med undran i sin blick
denna undran som är värre än ett igenkännande
jag såg honom plågas av allt som han älskat
och hur hans hjärta sjönk för att fylla ut tomheten
jag såg honom digna under jordens oberörda hat
reducerad till en metronoms grymma hemlighet
jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol
och hans slagruta leende böja sig mot intet
jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x
en enkel ekvation för tortyr av tredje graden
XVIII
jag såg hans dunkla bild i den gulnande strömmen
och det oöverskådliga i en handfull förgången frid
jag såg störtade himlar vid hans rykande fötter
och solens revade segel under svanens vinge
jag såg negativet: allt det som också var han
när drömmen fällt sitt silver i skymningens bad
jag såg hans oändliga tusenhövdade delta
som redan smakade saltet: det allfamnande havet
jag hörde en klocka i pelarens mörknande ljus
slå tolv klingande slag till minne av stoftet
till minnet av barnet som funnit sin röst
och ej rädes morgondagarnas fruktan
fast detta är stunden när urverket dras upp
och dimman kommer och revolvern söker en hand
XIX
händerna trevar och tynger varandras löften
en fot tär hans mun men uthärdelsen svalkar
vindflöjelns rostande glömska skär in i vårt kött
men inget hjul välver såret mot skriande himlar
intet förflutet drar förbi mot vattenfallets dån
inga rörelser gör ont i det alltför trånga skötet
havets sista bränning förlorar sig i labyrinten
och lyktorna tänds i den sänktes ögon av korall
och när de speglar sig i demonens blödande läppar
spolas vi osynliga in i varandras grottor
och viskningarna tilltar i styrka och salighet
som om de bure en drunknande flicka i sin famn
men vi sköljas efter väggar vi vaggas i bly
ej lyfts mer vår hand i den brinnande solen
XX
vad skakar då döden ur ärmen som ej vi vet
en maläten gåta en karta för tusen giriga ögon
en drakes musik som alla hör men ingen fattar
ett torn av moln som begraver alla våra ekon
en krymplings graverade namnplåt i källornas källa
och pelarnas stentunga trots i soltemplets förgård
en demon som vandrar förklädd i ångestens stiltje
och havets långsmala ögon med glans av belladonna
en regnets vissling på gårdens avlivade hund
skärande falsk som ett inställt mirakel
och dock tvingas besvikelsen föda ljuset på nytt
underbart, oväntat som en åldring på vårens tak
och köttet blir ord och uppenbarelsen blommar
och planeternas banor skär det aningslösa ögat
XXI
att älska utan att veta det att stilla lyssna
till ljudet av sanningens outtröttliga dyrkar
att dölja en smekning inom sig och känna
febern falla mjukt under stormens tröskel
att sluta sig inom sina vidder och spränga
ett skal för att klarare glida med molnen
att minnas allt som gjort ont med ett leende
slöja och kasta en sten långt in i evigheten
att kunna sätta ihop allt man plockat sönder
och åter höra syrsor som tidens eggande småljud
att känna smärtan brusa i lågande glorior
att ha savens utsikt högst upp i trädets krona
att skjuta sin önskan framför sig på väl smorda hjul
och veta att det värsta och det bästa återstår
XXII
stilla som en brunn fylls rummet av dina drömmar
stort växer nattens frö i undanskymda händer
tryggt sover vid ditt hjärta förmultnandets löv
och vårens isglans bruten i din pannas prisma
smälter ned och fuktar dina rötter i din sol
och som en blindskrifts lovsång är din hud
en vek upprättelse åt dagens hårda minne
men den som kämpade bland bränningar går in
bland stammarna i nattens drömda skog och ser
din sömn som späda gröna stjälkars minnesvård
och tidens droppar i den gångna dagens sköte
och rosenfönstret slår i vinden utan dofter
och havets blåa isfrihet fladdrar som en fana
och genom natten skimrar dina slutna ögonlock
XXIII
det trånga hjärtat våndas men solbränt lyser
ärren i kärlekens knivskurna profil
och därför faller björkens gula medaljong
så lugnt i detta djup av stenars läppar
och stenars tunga smälter ej oblaten
till åminnelse av sommarbergens svällda ådror
men prasslet av det brustna spindelnätet
skrämde glömskans fågel till vingar av järn
och de rispade i himlens klarblå mossa
och stänkte rött på mäktigt knutna handen
tills klangen sjöd och bergens toppar bräcktes
för att solen skulle dröja längre
svalka blodet till en höstlig fragga
hamra ärren till ett ljusets pendelslag
XXIV
och hon frågar vad har du gjort av din omedvetna
kärlek och naturens gråa öga mister sin undran
och alla ting springar upp från marken i denna
stillhet där floden och graven vakar i evig sömn
och vi satt i det grånande ljuset tills våra kroppar
blev låga som jorden och tysta avvärjde vi alla ord
som inkräktare i vår tillit ända tills mitt ord
föll till marken och hon och himlen böjde sig ned
så att vi var lika nära jorden som himlen i tillit
så att vi inte längre visste var hemligheten fanns
om uppåt eller nedåt ty det fanns ingen riktning
och allt var lika nära som jag vetat i drömmen
ända tills jag ställde mig upp med mitt huvud över
molnen och hon grät över att se mig i detta trots
XXV
det trogna biet surrar för den skrumpnade rosen
rabieshunden dricker ur den sjunkna stormens strupe
och den flygande holländaren halar ombord sin brud
för att begrava sig i hennes furieklippta hår
på rännarbanan växer den svarte riddarens lans
och i luften glittrar skurgummans tragiska mask
på maskrosvallen brister nu även tjärans bubblor
och fjärilarnas skygglappar ber nu sin sista bön
på himlar från verandor stackas ökensvedda moln
och pulsens tamburin får vildvinet att darra
en tabusommar vrider sig oroligt på glasklara nej
tigerliljans gap sjunker sakta in i det förflutna
från tidens släpvagn slungas hurrarop mot döden
dovt vilar garnisoner under regnets tysta språng
XXVI
i gryningens huva huttrar de älskandes avsked
deras förkolnade tro slår upp i blödande kärlek
och marken fattar eld och brinner av deras ögon
men skuggspelet på fängelsets mur släcker deras syn
och deras fingrar trevar på frontens dröm om rening
och ödets dystra flykt i saltomortalens fjäderskrud
och de lyssnar till ett ord som bultar i deras ådror
och de famlar kring sin panna i gamens slutna cirklar
och deras ögonblick förenas med denna stubintråd
som förgrenar sig i djupens barnkistor av glas
tills explosionerna tränger djupt in i molnens lungor
och regnet faller rött och varmt som deras blod
och ett munspel tolkar ragnarök i aska och drömmar
om kärlekens flammor som får helvetet att slockna
XXVII
du betraktar duvornas sista resa i solens landskap
och inseglens lättsinniga dans i dödens öra
här i denna ensamhet där själens falluckor öppnas
och du sjunker ned i det oåterkalleligas hårda harmoni
för att vandra i frostens azurblå stad där vårens kvinna
nu darrar i köld och begär på magnetbergets topp:
o hur flyktigt klänningen kastas över balustraden
i det milda skenet från höstens bortdöende hovslag
hur världsläget breder sina fläckar över haven
och samvetets rester rasar i tornklockans asyl
hur tomma gravkorens fåglar oxideras i ditt inre
hur sorgset dina frågor triumferar över svaren
hur orden studsar i vinden på trottoarernas minnen
hårdare än klackar och dina böner till dig själv
XXVIII
att skjuta en fiende och rulla en cigarrett
att flamma till och släckas som en fyr i storm
att sitta som en fluga i intressenters nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller inte vara alls
att som den gråa stenen passas in i hatets mur
och ändå känna stenars samförstånd som ljungens glädje
att känna allt försummat i det rykande regnet
att njuta av spänningen vid det pyrande bålet
att tvivla på att detta måste vara sista gången
att bejaka allt bara det inte upprepas
att slå sig igenom och nå fram till en utsikt
där blixtar jagar för att hämnas mänskligheten
XXIX
långt ute i oceanen gungar Medusas huvud
med grånade ormar och mastkorg av evig sorg
vi minns det vi känner igen våra bröders blod
deras svepning i kvinnors brinnande gråt
deras borttappade ögon i dödens tiggande hand
vi känner igen det vi vet och vi väntar
väntar på befrielsens vingslag över vårt huvud
på förnedringens slut och vårt eget liv —
o virvelvind av hat som sliter upp vårt bröst
genomborra oss med liv när vi måste blöda
lyft oss som en trofé i din flykt mot solen
rista oss en blodörn med skymningens spjut
ty djupt i vårt bröst bor Medusas huvud
med grånade ormar och tårar av stenad sorg
XXX
vid mardrömmens mål springer lejonet fram
i dödsögonblicket njuter det sin frihet
sedan vi förhäxade och bortsläpade i vårt hår
återsett den avgrund vi alltid förutsett
men var då de döda starkare och förödmjukelsen
helig måste åter de levande hekatomberna offras
åt de dödade döda de mördade döda
och sårades vrål föra mänsklighetens talan
om hur ingen kunde ana fasornas vardaglighet
hur hemkänsla kräktes i äcklets förlamande kalk
tills lejonet med ett språng stod ute på arenan
och med lyftad tass gav oss jubel och död
och vi förstod: ej drömmen ej tanken men detta
detta som alltid måste finnas och övervinnas
XXX
men när morgonen gryr blir staden helt annorlunda
sabotörers ändlösa jubel ringer i festens öron
parker och gator och hus irrar druckna förbi
och sluddrar om muntra minnen från gången pest
utsikter landskap människor ropar trumpeter
och kröner allt dött till charlatanen sig själv:
mitt öga bedrog oss det sökte endast bottnen
väggen för att kunna träda fram som erövrare
det offrade lever mitt ensliga liv i en grusgrop
och blodet och meningen rinner ned i jorden
jag jämförde mig med oss och ingenting stämde
jag dödade dig och mig för att vi skulle leva
med mänskliga läppar tyngda av död tvangs vi
till detta leende av självuppskattande idioti
XXXII
o önskekramp med swingmusik och rövande händer
och kärlek bröst mot bröst och etermaskens sus
du invalidernas rival dödsdansens lilla ruckel
med fasorna i förskott och förenklingens bandage
du förtrampare av vävar med hymn av höga klackar
och ingenting som hinner få mening eller slut
din överraskning ger oss blott samma välbekanta
av hemlöshetens anda som besöker vår magnet
och förförelse ger döden och rymden månskenssolo
blå mantlar av kristall som kanske svalka ger
åt lövens gröna maskor där ögat fånget stirrar
på köttets flagors fall från tomma händers ler
när nakna upp till midjan vi hemfridsbrott begår
i dödens flod och smärtans fullbelagda salar
XXXIII
den osynlige inom oss sliter sönder alla rymder
och alla tävlingsbanor uppgår i det mätbara intet
och sekunderna förstenas och perspektiven löper in
i grymhetens solar med skuggornas törstande dvärgar
som ristar i sitt läderkött för att ge skelettet luft
och överlämnar skeendet åt bristningsgränsens valsar
tills visionen anropar de taggiga topparnas mörker
från den eviga vilans fåtölj: en förnekande kontinent
som på en sköld av sol och vanvett höjer sin spegelbild
i ett fördelaktigt ögonblick för vår eviga blindhet
som vaggar nedsegnandets parasit på positivets vågor
och skriver i spott på framtidens svartsjuka klippa:
balsamera galärslavens utslitna åror i häpnadens sal
balsamera sublimeringen och tragöden i ultrarapid
XXXIV
bland koralernas stela mun och helhjärtade kluvenhet
bland mördarnas andedräkt som höljer allt i dimma
bland lögnerna som genomborrar sanningens öga
tills det stirrar stelare än den ihjälpiskade dödas
bland ögonblicken som glider på tortyrens skenor
och med en knyck försvinner i det overkligas hålgång
o svarta tårars tystnad i förgiftade fångtorn
med mardrömmens smältugn för fångars magmasmärta
o bortsprängda hand och dödens förtorkade recitativ
i ett gyllne skrin för vissna blad och revolutioner
o förvirrade röst från den brustna bågens sträng
fly ej med ditt eko in i framtidens skyddade vrå
utan tyd den oläsliga skriften: fånga den susande
hammarens fall mot ett öde som ännu ej var ditt
XXXV
sedan vi vandrat igenom dödens tunnlar var det ti
för hoppet att driva oss till en ny förtvivlan
vi kände hur vi gick i en maskins oljiga luft
i en föraktad akrobat och det evigt mänskliga
innanför naveln blänkte en förkromad tragedi
och en åskådare svängde i ridåns falska rep
en sufflör stod böjd över den gamla klyftan
för att synkronisera ödets slag med verkligheten
men vi kände hur avslöjandet alltid låter oss vänta
tills det är för sent och tårarna redan fallit
hur hjärtat alltid jublar för tidigt och slinter
på den av vattnade körer belamrade scenen
hur intrigen faller ihop men spänningen kvarstår
tills en ny vandring börjar för det mest ödelagda
XXXVI
sången brinner och jag torkar det röda skenet ur pannan
hoppet krossas och faller i havet från feldaterade torn
mitt enda öde längtar efter sin stjärna
men inga strålar släpps fram genom minnets svetteduk
i denna dimma där offren driver runt i sina cirklar
där ingen vandrar blixtar ur molnen men där jag ser
hur nödens skri ej lämnar ens ett stoftkorn kvar
i denna djupa fåra sliten upp av alltid någons gråt
och trött på att det besegrade hjärtat alltid måste böta
med en omedveten förfalskning för att åter vilja leva
men ännu med drömmar att tvagas ren i annat vatten
liksom de största trädens rötter når ned till vatten
som länge kan sorla om århundradens vattenliv i suset
om källsprång där djupet till sist besegrar sig självt
XXXVII
flämtande i vårt eget nät exploderar vår vanmakt
och den förtärande älskarens hat till sig själv
förklätt till en avgrund höjer sig vårt öde
berett till något mer än förintelsens hamn
motvilligt lösgör sig torson ur nattens järngrepp
av mörkret tvingad att utan tro erinra sig ljuset
över de stumma ögonen utbreder sig ödmjukhetens dis
och de många resfärdiga måste vänta på klarare sikt
upplöst till sanning klibbar sig odödlighetens stoft
fast vid de förnekande illusionernas humlekropp
det genomborrade zenit famnar en skuggas flöjter
här i den blödande rymden glider regnets viskning
att födelsen väntar oss nu vid de seende stenarnas vad
att ute i vattnet står någon skuldra vid skuldra med gud
XXXVIII
jag drömmer om minnet av hindens klöv i labyrinten
som den oberördes ord till den som räddat hans liv
om speglar och rinnande vatten som evighetsrök
som tro staplad på tro på eländets flyttlass
om allt som upprepats och vuxit till overklighet
som de röda läpparnas sång om älskad och saknad
o minne: o furie och gud som smälter allt
till intet ned och jagar det gripbara till döds
säg någon om kanske dagarnas fötter vandrar
på sanningens trumma fram med en ljusning för oss
säg vinden som virvlar mellan horisonternas portar
och söker sitt läge mellan svävande och tyngd
säg vandraren som vandrar allt djupare in i världen
och söker sin talisman av mörker och ljus
XXXIX
ej du reträtt som alltid tigger dig sammanhangets gåva
när violinen löper sin bana runt hjärtats mörka planet
som vänder sitt ansikte till oss av tonen försilvrat
som vänder sitt ansikte från oss till kampen i mörkret
till dig mitt kaos mitt glödande hem som jag välsignar
och hatar eller likgiltigt upptar i leendets strömmar
som gjuter sin brunn i mitt öga där jag vandrar på jorden
färdig att resa och färdig att stanna: vägande döden
i min hand och livet i min kärlek och med trons berg
framför mig som en stav utan herde planterat i gud
medan giljotinen i den blåa skymningens blåa hjärta
skiljer min kropp från de ödsligt glidande molnen
så att jag tvingar det mörka till långt och befriande famntag
når den lycka som förestavas av allt och ingenting
XL
och den som ingenting förstår skall ingenting minnas
om en tid som pryder sina sår med tavlor av koppar
men den som stannar skall inte slå rot utan minne
och tre tunga steg i den tomma klyftan där gamen
nu ruvar på sten på sten i blodets tunga byggnad
och den som färdas skall inte ha något annat mål
än att upptäcka den stjärna som väntar sin upptäckt
den nya skapelsens stjärna som endast få har skådat
men som jag tillägnar denna vår sanning inför döden
denna råttfällans avgrund och väntans långa timma
detta konstlade lugn som tiden bränt in på min panna
denna splittrade tro vars skärvor dock skall multna och gro
till framtidens dröm och till hindens dröm i labyrinten
och den oberördes ord till det som räddat hans liv